Tomten och mamma stod där och kramades och kysstes och jag minns att hon sa till honom "Å, vad du är bra!" och något om att det "inte är någon som ser att det är du..." eller något sånt, jag minns inte det där ordagrant men jag vet minsann att det var tomten mamma kysste den där kvällen!
Hon. Kysste. Tomten... tänk om våran pappa kommit då!
Lars Vegas Trio – Jag Såg Mamma Kyssa Tomten
Jag har ju stött på en del så kallade kändisar under min tid på Skånska Dagbladet och Radio City 107,0 och klart rolig var Nanne Grönvall när hon besökte Skånskan för en intervju…
Nanne: Hej… Nanne…
Jag: Hej.. Det är jag som är Martin… gud vad liten du är…
Nanne: Haha! Jaha, och gud vad du var lång då?!
Jag: jaja… längden har ingen betydelse, det är innehållet som räknas.. och du är full av det... Innehåll alltså…
Nanne: … och vad håller dig uppe då? ;-)
Någonstans där sattes nivån till en utomordentligt trevlig fikastund där i Skånskans personalmatsal… som tur är var det inte jag som skulle skriva något klokt och insiktsfullt om detta energiknippe till kvinna.
Nu är det sovdags och sånt som man borde göra nu…
gonatt
Jag sitter och tittar på “Svenska hjältar” på fyran just nu och blev lite glad av den där uppmaningen dom har att man ska ta en bild på sig själv eller någon annan med ett leende. Det behövs mer leenden här i vårt kalla land tycker jag.
För ett tag sedan blev jag tilldelad invites till Voddler, ni vet den där filmtjänsten som är “som Spotify fast för film”. Vore det inte kul att göra en liten tävling, med Voddlerinvites som pris även om det stora priset blir en massa leende människor?
Så, om vi gör såhär att ni tar en bild av er själva med stora fina leenden, eller någon i er närhet som har ett smittande leende, och lägger upp bilden på er blogg. Länka tillbaka till detta inlägget och lägg samma länk i kommentarerna till detta inlägget så jag ser vem som är med och sprider glädje. Har ni ingen blogg får ni gärna skicka bilden till mig på junireklam@gmail.com så ska jag lägga upp er bild här på Kärleksförklaringar till förbannelse.
När tävlingstiden gått ut gör jag en omröstning här på Kärleksförklaringar så vi alla kan vara med och bestämma vem som ska vinna en invite till Voddler eller Google Wave om ni hellre vill ha det…
För inspiration och er som har Spotify klickar ni på denna länken, eller denna eller denna eller vad ni nu går igång på.
1. Ta en bild på er själv eller någon annan med ett leende.
2. Lägg upp den på er blogg. Länka tillbaka hit och lägg en länk till er blogg i kommentarerna till detta inlägget.
3. Har ni ingen blogg? Skicka till junireklam@gmail.com
4. När tävlingen är slut – kom hit och rösta på det bidrag som gör er mest glad.
Jag tycker vi ger denna tävlingen lite tid så den 23/12 tycker jag att ni ska ha hunnit med att plåta er själva. Vad säger ni? Är ni med?
Varje år sitter Idoljuryn och tjatar på det stackars idolerna att det ska göra något eget av låtarna de blir tilldelade att delta med i tävlingen. Det tjatas om att de ska hitta sin plats i artistlivet och sätta sin personliga prägel i allt dom gör. Hur kommer det sig då att det varje år låter likadant om “vinnarlåten”? Hur ska dom kunna göra något personligt av något så platt, tråkigt och intetsägande som låten “Higher”?
Igår satte Calle ribban högt med Zeppelinarnas “Rock ´n roll” och höll ett jäkla drag! Erik fortsatte med “The show must go on” och även det var mäktigt.
“With a little help from my friends” är en underbar låt och Calle’s Cockerversion var inte helt tokig. Inte heller Eriks “Final Countdown” även om den där låten är lätt tråkig.
Men slutlåten… “Higher”… något mer slätstruket får man leta efter och jag tycker synd om Erik som måste ge ut den på skiva. Den som tjänar på denna finalen var Calle och ingen annan. Han behöver inte dras med denna travesti på tidigare vinnar- och schlagerlåtar.
*suck*
Vi mötes idag igen på ICA i byn där jag bor. Vi som inte ses mer än en gång i halvåret och ibland går det ett helt år. Redan när jag parkerat bilen och var på väg in i affären med handlingslistan i huvudet såg jag den bekanta bilen. Förresten, det där med att försöka komma ihåg vad man ska handla istället för att skriva upp det… jag kommer alltid att tänka på vad en klok kvinna sa till mig en gång angående det; “De flesta människor kan inte hålla mer än fem saker i huvudet samtidigt”. Det stämmer väldigt ofta på mig.
Där, vid frysdiskarna träffades vi. Några artighetsfraser utbyttes och båda ville vi påpeka att vi minsann är trötta just ikväll. Det var nyklippt hår och hår som ska klippas. Middagar planerades och kramar delades ut. På något sätt var det så skönt att träffas igen även om det bara var för en kort stund. Våra vägar delades vid köttdisken. Jag skulle ha mjölk, hon var färdig med sina inköp och gick till kassan. När jag till slut stod i kön två familjer bakom henne ser jag hur hon packar sina varor i kassar och lämnar affären med mobilen tätt vid örat. Jag hinner tänka hur bra vi är. Att vi träffas snart igen. Två vänner som är sammanknutna i något evigt. Jag betalade mina varor och gick ut. Hon hade redan hunnit köra och jag hade en skön känsla av att allt är bra. Hon mår bra. Jag mår bra.
Jag satte mig i bilen, körde hem, fixade till middagen. Snart är det onsdag…
“Jag vandrar mellan punkt A och punkt B - bara för att i nästa stund vara tillbaka vid punkt A igen. Jag får inte säga något men tanken finns där. Jag kan inte visa något, men jag dras hela tiden mot dig. En gravitation som lyder sin lag.
Viljan att äga möjligheten som inte finns är starkare än någonsin men förnuftet segrar över viljan än en gång. Du säger att du känner likadant – men vad är det då som hindrar oss? Sanningen? Sanningen vill vi inte kännas vid men vi omfamnar den som vårt eget barn. Det är på något sätt vackert att se den växa till något eget. Det tycker vi båda.
Jag är inte långt ifrån, du är nära. Vi kan inte lova varandra något mer än att vilja vara älskade och att älska, mer än så går inte.” - ur nästan perfekt snart där
Ikväll har jag pratat med Tiina som tittade på “Mamma till en mördare” på TV4.
Jag kan inte riktigt förstå varför det mesta på TV ska handla om elände idag. Vi har ovannämnda program. Det finns “Arga Kocken” och “Arga Snickaren” som visar att det är framgångsrikt att vara arg och en plåga för andra. När dom där sakerna är ute ur rutan får vi se hur grannar skäller och gnäller på varandra i “Grannfejden”. Nu har jag visserligen inte sett Grannfejden själv men har fått berättat för mig hur dom behandlar varandra i programmet.
Vill vi inte se fysiska aggressioner kan vi snabbt slå över till Paradise hotel och njuta av falskhet och lögner. Bara för att få synas i tv och vinna pengar. Går du över lik lyckas du enligt TV. Jag väljer bort det där eftersom det inte gör mig lyckligare. Vilka program stör du dig på?
Vad som däremot gör mig lycklig är att Toni Holgerssons album “Blå Andetag” nu finns att höra på Spotify. Gör det vet jag.
Stäng av TV:n, sätt dig i din favoritfåtölj med din favoritdricka och njut, istället för att grotta ner dig i elände.
Vill ni veta varför jag har slutat bry mig? Jag undrar om ni kommer förstå mig när jag berättar det. Detta kan bli ett bittert inlägg men ändå så beskriver det en viss sanning.
Det finns inte så många saker som kan få mig att tycka illa om folk. Jag kan förstå att jag inte kan vara omtyckt av alla. Jag kan förstå om mina åsikter inte delas av andra och jag respekterar dom som verkligen kan säga detta till mig. Jag kan respektera människor som säger nej till mig och dom som säger till mig att jag och min personlighet inte passar så bra ihop med deras, men jag kan verkligen inte respektera nonchalans. Om jag tilltalar en person - personligen, via mail eller något av de andra sätten som finns att ta kontakt med varandra idag förväntar jag mig ett svar. Vilket svaret än är så hör det till vanligt hyfs att svara på en fråga eller en inbjudan. Jag vill inte bli osynliggjord och förminskad genom total nonchalans. Därför har jag slutat bry mig.
Detta året började jag som en man öppen för förslag. Öppen med en stark vilja att göra mig intressant. Jag ville dela med mig av min kunskap och erfarenhet. Sakta men säkert har den viljan blivit likgiltig. Det finns inte något intresse från min sida längre att göra mig intressant när den jag tilltalar allt oftare visar sig vara ointresserad eller alltför fokuserad på sig själv och sina känslor.
Många undrar hur det kommer sig att jag fortfarande är singel och det enkla svaret på den frågan är att det inte finns någon som vill eller kan göra sig intressant för mig. Det är inte så enkelt som ni kvinnor tycks tro, att ni kan ställa er framför en man och förvänta er guld och gröna skogar. Enbart det faktum att ni är kvinnor, är inte någon anledning till att vi ska älska er förbehållslöst. Ställer jag en fråga vill jag inte bara höra ett svar. Det krävs lite mer än så.
Om det bara är jag som sätter igång en diskussion blir jag snart trött på det förhållandet och går vidare. På senare tid är det därför inte jag som sätter igång diskussioner eftersom många kvinnor idag har en lätt hybris över att vara kvinnor med inställningen att “om han inte är tillräckligt intresserad, finns det så många andra som vill ha mig” och det gör mig avigt inställd till att över huvud taget orka ta kontakt eller starta en diskussion. Och det ÄR inte så att jag vill hoppa i säng bara för att jag säger “Jag tycker om dig, du är underbar” och ger dig en kram… då lär ni bli antingen besvikna eller lättade.. vad vet jag?
Det är helt enkelt så att om någon börjar diskutera med mig nuförtiden får jag en känsla av inte vilja bry mig eller engagera mig för mycket eftersom den där diskussionen kan ta slut när som helst. Chatten tystnar, mailen uteblir och av någon anledning finns inte mitt telefonnummer längre. Varför ska jag stå kvar utan att vara synlig? Varför ska jag tillåta att någon förminskar mig och min person genom att bli nonchalerad? Nej, då är det bättre att låta bli. Att inte bry sig. Att fokusera på sina vänner som verkligen finns. De som verkligen är intresserade.
Men vem är jag att skriva allt i sten? Kanske kan någon få mig att ändra inställning??
Novembervädret tar kål på de flesta men jag tänkte vara lite bångstyrig idag. Jag ska låta tankarna vandra fritt och jag ska låtsas som det är sommar och sol för ett litet tag.
Vilken härlig dag!
För ett tag sedan skrev jag, något upprörd, om Söderbloggen och förfasades lite lätt över hur bloggaren behandlar sitt barn. Efter hand visar det sig att hur många som helst tycker att den är hysteriskt rolig och underhållande med stor ironi. Man jämför den med Killinggängets “Expressen fredag” och nu verkar det som en del av läsarna där har gjort mig delaktig i bloggen eftersom jag kommenterat och förklarat hur oroad - inte road - jag är av bloggen. Så, snälla ni hjälp mig här. Är det jag som är totalt humorbefriad? Är Söderbloggen rolig? I så fall, kan någon förklara för mig vad det är som är så hysteriskt roligt?
I fredags ringde Jonas mig med andan i halsen och lätt uppspelt, för att berätta att det fanns en biljett över till Lars Winnerbäck på Baltiska hallen kl 20.00. “Vill du ha den Martin?” Om jag ville ha den?! Det var ju inte så att jag var nödbedd…
Detta var den femte gången som jag såg Winnerbäck i mitt 36-åriga liv och det blir aldrig så bra som första gången, men på Baltiskan i Malmö var det lite magi igen. Speciellt “Söndermarken” med filmmontaget från Linköping som förstärkte texten och en fantastiskt bra version av låten. Visserligen saknar jag Hovet men nöjer mig med att Anna Stadling och Johan Persson är med i den nya sättningen för att sätta sin prägel på arrangemangen. Johan är för övrigt en underbar musiker som spänner över så många instrument och stilar att man garanterat kan vänta sig en överraskning varje gång man ser honom. Jag är inte något stort fan av den senaste plattan men när LW lägger in en pianoakustisk “Elden” eller “Åt samma håll” med frenetiskt pumpande gitarrer låter jag honom hållas i sin nyfunna kärlek till synthpopen. På det stora hela går man åter igen ifrån en Lars Winnerbäck-konsert lite gladare, lite lyckligare och lite lättare.
Efter en tid då jag försökt andas i någon form av vakuum-bubbla med tillhörande novemberväderströtthet var det som en befrielse att dela denna kvällen med Jonas, Annette och Fanny. Underbara människor som vet hur man lever, eller som åtminstone vet att det bästa sättet att ta sig igenom gråa dagar är med stöd av sina vänner… och en flaska vin.
Just nu väntar jag på vintern, riktig snö, riktig kyla och de tända ljusen. För jag är rent ut sagt jävligt less på dessa dygnsfuktiga dagarna som vi går igenom nu. När vita vintern har varit här vill jag att den ska avlösas av en lång och solig vår. Nya friska tankar och nya friska mål, men dom känns väldigt långt borta nu. Det är bland annat därför jag inte skrivit något här på länge men ikväll kände jag lite saknad och ville kolla hur ni har det där ute.
Någon som har något kul på gång?
Kan inte du komma hit?
Du kan ställa din bil bredvid min och hänga din jacka på samma krok som jag. Vi kan andas samma luft och dricka varandras vin. Dela på brödet som finns och skratta i mun.
Kan inte du komma hit?
Eller ska jag komma till dig?
Via Bloggvärldsbloggen snubblade jag in på en väldigt märklig blogg, eller rättare sagt en väldigt märklig människa som också är pappa. När jag läste inläggen såg jag en man som är känslomässigt hämmad (jag vill inte säga störd men det ligger nära till hands). Han har tydligen en son som han älskar över allt annat, inget märkligt med det. Det är vi många som har, men denna stackars pojken får inte se på Playhouse Disney eller en fotbollsmatch på tv. Bolibompa ska tydligen tvunget ses tillsammans med en förälder och att leka med en kompis som tittar på Nickelodeon är nästan likställt med fängelsestraff. Han ska enligt egen utsago ge pojken den kärlek han själv saknade när han var liten.
Mattias berättar stolt hur han pratar med sin son så han börjar gråta. Påtalar för honom att världen är en VÄLDIGT farlig plats och att han ska akta sig för den. När han lämnar på dagis så ska pojken få en kram som inte slutar “förrän jag släpper” även om pojken försöker slingra sig. Ibland måste Mattias “hålla hans lilla ansikte i mina händer för att han ska kunna koncentrera sig”…
Hur många här tror att den där pojken blir väldigt hämmad i sin utveckling? Hur många här tror att barnet kommer revoltera rejält mot sina föräldrar och hur många här undrar hur han riktar sin revolt? Kommentera!
Jag förstår Mattias och hans kärlek till sin son. Jag har ju en egen son som jag ser som den enda fasta punkten i mitt liv och anledningen att stanna kvar i den skånska myllan och det sydsvenska klimatet, men man kan älska sitt barn med måtta. Man kan älska sitt barn utan att hämma det och man kan älska sitt barn utan att stå i vägen. En del har inte förstått att barn ska ledas på sin väg genom livet. De ska få göra sina misstag, trilla och slå sig, ta sig upp och gå vidare på rätt väg med sina föräldrars hjälp. De behöver inte en förälder som är maniskt rädd för att allt i världen kan skada dig.
Kommentera gärna som sagt… Kanske har jag missuppfattat bloggen? Är det humor och/eller ironi???
Du förresten, sa jag att jag älskar dig? Hur magen liksom vänder ut och in på sig själv när vi träffas? Berättade jag att jag tänker på dig varje dag, och att tiden vi är ifrån varandra känns som en lång vandring till nästa gång vi ses? Inte? Då gör jag det nu.
Om jag berättar detta för dig kanske du kan visa dig och ge dig till känna? Kanske vill du berätta var du finns så jag kan nå dig. Tala om för mig hur du vill ha det.
Är jag otydlig? Jag vill inte vara otydlig. Inte nu. Jag förstår om du tycker det men det är inte min mening. Det jag helst av allt vill är att vara tydlig, men ibland kan det vara svårt att vara riktigt tydlig när man inte känner sin mottagare så bra. Var finns du och vad gör du nu? Berätta.
En del tycker jag har blivit bitter och säger att det är en dålig egenskap. Jag säger också att jag har blivit lite bitter, men jag hävdar att jag har all rätt att vara det. Den senaste tiden har gett mig så många besvikelser och det jag trodde på för ett halvår sedan känns långt borta nu. Den bitterhet jag känner är inte negativ. Den ger mig bara fler anledningar till att bygga upp och förändra. Den får mig att titta på min egen person, att förbättra det som finns runt omkring mig och strunta i sånt som tar energi ifrån mig. Jag vill inte längre tro på att människor är villiga att ge av sin tid och därmed tar jag successivt tillbaka min egen tid så jag har något över för framtiden. Så, nu har jag sagt det. Jag ska inte vara långdryg och prata mer om detta just nu. Detta var bara en kommentar på min verklighet idag.
Idag har jag varit med Simon på vårdcentralen så han kunde få sin vaccineringsspruta mot den nya influensan. Det är väl då man inser vad som är viktigt i livet? När man tänker på sin son och hoten som finns mot honom i den stora världen? Det är där jag ska lägga min energi i fortsättningen. Det är det som känns rätt. Dessutom tar det bort mina tankar från triviala saker som stör mig.
Nu ska jag fortsätta skriva om ett par låtar som någon kille på ett skivbolag ville ha.. märkligt…
Vi hörs!
Jag kommer från nere i dalen där Mister när du är ung
De ger dig upp att göra som din far gjort
Jag och Maria träffades vi i skolan när hon var bara sjutton
Ons rida ut i dalen ner till där fälten var gröna
“Älskling - vi kan välja att gå framåt nu och vi kan mötas någonstans därframme på vägen igen. Efter den där jobbiga kurvan. Det är livet som leker med oss just nu och om vi tittar bort tröttnar det snart. Låt livet leka, det är ju så ungt än… men vi ska vaka över det en stund så inget går förlorat eller lämnas åt slumpen. Sedan när livet lekt klart, när det mognat - kommer det finnas mellan oss, under oss och över oss. Kommer du vara redo för det?” - Ur Nästan perfekt, snart där; av Martin Hansson
Ännu en helg till ända. Känslor och ledighet. Rastlöshet och vila. Trött och glad. Vin och mat. Vänner och barn. Film och musik. Sovmorgon och nattvaka. Tack och lov är det måndag imorgon. Då kan man få tillbaka sin vardag och sina vardagssysslor utan att behöva vara extraordinär.
Måndagar har på senare tid blivit något jag ser fram emot med en utandning. Jag tänker inte slänga ur mig klyschor som “Ny vecka, nya möjligheter” eller “Bara en vecka kvar till nästa helg”. Det är en ny dag imorgon, precis som idag. Inget mer och inget mindre. Tillbaka till verkligheten.
Hur har er helg varit, och vad tycker ni om måndagar?
Vad tänker ni på en torsdagskväll som denna?
Det finns många anledningar till varför jag tar mig upp på morgonen för att köra fyra mil till jobbet.
En anledning är att jag får lön för detta. En annan är att jag trivs med det jag gör, men den stora anledningen är alla mina kära arbetskamrater och i synnerhet Mia som ni ser på bilden här bredvid. Mia är en solstråle som värmer upp alla gråa, kalla dagar och om du läser detta Mia räknar jag kallt med ditt leende och ett sjungande “Goodmooorgon..” imorgon, som du brukar. Gör mig inte besviken.
Mia: “Har jag tagit bilden nu?”
Martin: “Vet inte, men vi tar en till…”
Mia: “Nu´rå?!”
Martin: “Jag vet inte om din hand syns Mia, men ska du verkligen ta kort samtidigt??”
Mia: “Äh, det är ingen som ser”
Martin: “Lite längre ner då…”
Dessa två herrar är Jonas och Kenneth. Jonas, till vänster, är personen som skriver den lysande bitterbloggen och han är en av mina bästa vänner, om inte DEN bästa. Ibland kysser inspirationen honom och han skriver texter som “rader från en limousin”…
Ikväll sitter tydligen han och vännen Kenneth kring sitt älskade Alfapet och när jag ser denna bilden, som Jonas älskade sambo precis skickade, kommer jag att tänka på filmen “jägarna”, eller det kanske är “den sista färden” jag tänker på? Olustkänslorna kryper hur som helst längs min ryggrad, samlar sig i nacken och brister till slut ut i vomeringskänslor.
Ni ser ljuset i bakgrunden va? En symbol för deras vänskap och vilka grunder den står på. Detta känns inte bra. Inte bra alls. Vi tackar högre makter för att Annette förbarmar sig över dessa förtappade själar.
Varför jag inte är med?
Jag tror det är för att jag envisas med att lägga ord som “Häxzebracantaloupz” på 3 x ord och bokstavspoäng och påpekar myndigt att det är en typ av frukt från Afrika. Jag är helt enkelt utesluten, dumpad, bortkopplad och förvisad, men jag är inte bitter! Dom kan lägga sina “apa”, “hund” och “katt” och hoppa av glädje den dagen någon av dom får till ett ord med mer än två stavelser. Sinnesslöa stackare.
“Jag tycker så mycket om er! Får jag vara med?”
Jag visste vad jag gjorde
Har ni någonsin känt hur dagar bara går förbi utan att kännas? Eller rättare sagt; har ni någonsin känt när dagarna gått förbi er? Hur människor runt omkring er verkar ha lösts upp i något oändligt och oförklarligt? Att dom personerna som var intensiva kontakter för ett halvår sedan, är sporadiska sms och ett “hej, hur är det?”, idag? Så känner jag nu. Det känns som alla andra har sitt nu men jag har inte mitt och att jag står kvar på en perrong från vilken tåget redan har gått. Jag står där med lång blick och frågar “Vad hände?”…
Jag tror helt enkelt inte att jag har mer att erbjuda och därför kommer man inte och frågar efter något. Så känns det. Det är ju såklart inte sant. Jag har hur mycket som helst att erbjuda. Kanske paketerar jag det fel? Eller så har jag inte exponerat det rätt? Jag tror jag ska ställa fram den där skylten, så folk kommer in i butiken igen.
“Välkommen in”
Jag vill verkligen inte börja tala om bloggtorka eftersom jag inte gillar det ordet. Det skulle vara kul att skriva något exceptionellt spännande och intressant här, men just nu existerar varken spännande eller exceptionellt i vardagen. Varken min eller i någon annans vardag verkar det som. Det är söndag. Jag lyssnar på Etta James och känner hur lockande det är att gå till jobb imorgon efter en veckas ledighet.
Igår var min underbara vän Anna på besök. Det är alltid en upplevelse när hon är i närheten med diskussioner om livet, universum och allt däremellan. Hon får mig verkligen att tänja tankarna till max även om gårdagen var en av dom mer avslappnade träffarna vi haft. Vatten som står stilla luktar illa och att jag ska låta tankarna flyta som en bäck på väg mot stora havet känns så självklart. Tack för insikterna du ger Anna!
I eftermiddag blir det att fortsätta jobba på boken som ska tryckas någon gång i början av nästa år och kvällen kommer spenderas med en tur till Sturup för att hämta upp ett par Kanarieöarna-resenärer. Jag tror jag ska le lite när jag ser hur dom inser vilket väder vi har i Sverige just nu.
Ni ser, det är inte mycket exceptionellt som händer just nu. Jag tror förresten att jag snart kommer spela in en 17 år gammal låt på nytt igen efter en hel del påtryckningar på Facebook. Först måste jag skriva om texten så att jag kan stå för den som 36 åring. Martin 19 år är en helt annan människa än vad jag är idag.
Till vi hörs igen…
Det är något magiskt med denna mannen. Titta 1:08 in i filmen. Hur gör han?? Michael Jackson släng dig i väggen! Detta är magi. Jag tror vi ser en ung Gandalf imponera med sin dansmagi… Jag vet att detta klippet är gammalt men det är lika fascinerande varje gång jag ser det. Och när han viker ut pelvis?! I sanning en man av tiden. Vi ska kanske inte kommentera danssteget som ser ut som eget fälleben…
Det är fredag mina damer och herrar. Stadshotellet fylls till bredden och längtansfulla blickar från resande försäljare byts med lika trånande ögon från traktens ungmöer.
“En dag Martin… en dag….”
“Vad gör du nuförtiden, varför hör du aldrig av dig?”
Inte någon i vårt avlånga land kan väl ha undvikit ovanstående mening när det träffas på en vän från förr? När man springer på varandra på stan eller får ett telefonsamtal från förr? För ett par år sedan tyckte jag att den blivit tråkig och uttjatad så jag skrev en ny liten visa att använda vid ovanstående tillfällen. “Säg vad som hänt sedan vi sågs…” är kanske inte lika välanvänt som Ledins hälsning men fan ta mig om den inte är mer lik Raymond & Marias “Ingen vill veta var du köpt din tröja”… på vilket sätt skulle det vara bättre?? Vet inte.. men så är det.
Säg vad som hänt…
När jag blir gammal ska jag bli en sur och bitter gubbe som sitter på min veranda med ett hagelgevär i knät. Så fort någon kommer i närheten av mitt hus kommer jag lägga av en salva mot dom och skrika åt dom att hålla sig härifrån. Jag ska sprida falska rykten om att jag tagit ut alla mina pengar och murat in dom i väggen. Enligt skrönan ska den som hittar mina pengar bli hemsökt av min själ och jag kommer INTE vara snäll mot den personen.
Det ska viskas och pratas i byn när “Gamle gubben Hansson” har gått bort och traktens alla snorungar kommer försiktigt smyga sig in i huset, som vid detta laget är ett fallfärdigt ruckel och försöka hitta mina pengar, som en skattjakt. Dom ska få tji! Och jag ska skratta i min grav. Skratta högt och ljudligt så att det hörs genom sex fot jord och en kista av mahogny. För det är där dom finns. Mina pengar. Hos mig. I min grav. Uahahahahahaha!!!
Vad sa ni nu då?!
När jag har en veckas ledighet får jag lite för mycket tid över verkar det som. Idag har jag till och med haft lyxen att hitta tiden för att kunna googla på mig själv och ett band vi hade i början av 90-talet som hette Skailaiv. Vi gjorde en egenproducerad singel –92 och idag såg jag att någon hade sålt ett ex av den på Tradera. Det framkom inte hur mycket den sålts för eller när. Jag blev mest förvånad att någon hade sålt den och att någon hade KÖPT! Haha, ja vad ska jag säga? Själv har jag inte en enda kopia av vinylsingeln. Däremot en CD med lite inspelningar från replokalen och även Ängeln och Farmar Jöns (Ja, det finns mer att lyssna på).
Vi var alla i tjugoårsåldern och lite naiva men fan vad kul vi hade. Ängeln spelades ett par gånger på lokalradion och jag som upphovsmakare av den låten fick väl ett par hundringar för det. Jag minns inte riktigt.
Farmar Jöns på skivans andra B-sida plitade vi ihop i ett pojkrum hos Jonas Weibull tror jag det var. Om det är någon som har något mer om detta är ni välkomna att kommentera.
Ängeln
Farmar Jöns
Kom nu för guds skull ihåg att detta var för 17 år sedan ;-)! Jag vet inte vad som hänt med ljudkvalitén…
Efter mitt senaste inlägg om att ha kakan och äta den har jag fått utstå en del spott och spe så därför ska jag nyansera inlägget med ett tillägg.
Ni alla, som inte känner mig privat eller min historia, har säkert förstått att jag lever som singel idag och att jag har en son som är 12 år. Alla förstår därmed att det finns en mamma till sonen som jag en gång älskade så mycket att jag valde att skaffa ett barn tillsammans med henne. Ni förstår säkert då också att någonstans på vägen har det skett ett uppbrott, en separation.
Vilka uppbrott är vackra? Jag ska inte säga att jag är något helgon i vår uppbrottshistoria. Jag förde ner handen i den där kakburken och smakade lite på dom där lockande kakorna med påföljden att jag och min sons mamma bröt upp. Det provades och stöttes och blöttes på många vis innan vi kom fram till att vi inte skulle fortsätta tillsammans. Jag hoppade av “kak-kalaset” eftersom det inte fanns någon hållbar lösning hur vi än gjorde. Detta skedde för tre-fyra år sedan och sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna. Jag är en annan man nu än jag var då. Så, hur länge ska jag vara straffad för detta?
Det finns såklart en mycket längre version av detta men vem skulle orka läsa den och höra på? Det var ju inte bara jag som var sugen på kakor ibland, av oss två. Jag har lagt detta långt bakom mig och har hoppats på att alla inblandade gjort detsamma. Men ibland flyter det upp till ytan igen.
Det jag skriver på bloggen idag är vad jag tänker idag. Sånt jag reagerar på som händer idag och utifrån min situation idag. Den jag är idag.
Simons mamma är en väldigt kreativ och reagerande kvinna som har inspirerat mig i mångt och mycket. Jag är glad att kalla henne min vän - att vi kan fira julaftnar och födelsedagar tillsammans. Visst, ibland kommer osämjan fram men så är det väl. Vi har känt varandra så länge och levt tillsammans, så jag kan tycka att någonstans är det väl okej att vi låter missnöjet i vardagen få gå ut över varandra. Vi är ju trots allt fortfarande familj där någonstans.
Jag skrev igår att jag skulle skriva något om bristande entusiasm och idag har jag fått vatten på min kvarn varför det är så att den ibland inte infinner sig.
Entusiasmen alltså.
De senaste veckorna har många av mina samtal handlat om människor som träffas, man bildar någon form av relation för att till slut visa sig oärlig utan att berätta hur allting ligger till egentligen.
Det är min vän från Oxelösund som träffade en kille, blev ordentligt kär i mannen utan att säga det till honom. När hon berättade hur det låg till var han inte redo för ett förhållande men hade mer än gärna ett förhållande med “speciella privilegier”.. (Jag älskar det uttrycket).
Ikväll pratade jag med en annan vän som liksom Oxelösundsvännen träffade en kille, ville satsa, och så visar det sig att denna killen har två tjejer på samma gång. Inte helt ärligt alltså.
Jag själv har försökt bjuda ut en tjej som jag har på FB rätt länge nu. Jag har hela tiden förstått att hon inte var så intresserad men jag ville ha ett Nej från henne. Hela tiden kom det “Man vet aldrig”, “Kanske det..”, “Någon gång så kanske….” och så vidare. Trötta mig… jag fick fram svaret till slut.
Hur kommer det sig att människor idag allt oftare vill ha kakan och äta den med? Det är just sånt beteende som gör att jag tappar intresset och engagemanget att satsa och gå framåt. För sjutton, våga säga som det är. Satsa på något. Säg ja, säg nej. Fungerar det inte går man vidare. Människor är inte prylar man har i små lådor som man tar fram när man behöver. Jag skyller på Lill Lindfors!
Jag har tagit semester denna veckan. Simon har novemberlov, eller höstlov om man så vill. Det finns inga stora planer för veckan och jag tänker bara vara ledig så långt det går inom rimliga gränser. Visserligen har det redan planerats en del vänträffar och dylikt men det är väl detsamma som att vara ledig? Kanske läser jag ut Klas Östergrens Gentlemen eller så spelar jag in lite nya låtar, kanske struntar jag i det och sätter mig framför en god film med ett halvt öga på novembervädret utanför. Hur som helst så ska jag vara ledig och göra vad jag vill i en vecka nu. Det är bra ett tag men inte för länge.
Michael Bublé är en artist kopplad till sköna minnen för min del så därför är jag lite barnsligt förtjust i allt han gör. Visserligen är jag lika förtjust i Frank Sinatra, Robbie Willams’ “Swing When you´re winning”, The Rat Pack och resten av 40- och 50-talens jazz och swing-gudar.
Jag såg precis att Bublé har släppt en ny platta och den får utgöra kvällens lyssning innan sängdags som närmar sig med stormsteg. Imorgon lär det bli ett inlägg om bristande entusiasm.. tror jag.. kanske.
Var var ni halvfyra i morse?! Här satt jag efter en kväll i Lund med goda vänner, vin, mat och snack in på nattkröken. Nyss hemkommen, bara för att vänta på att få skjutsa en vän till Sturup… Tack vare att det inte fanns någon online var jag tvungen att underhålla mig själv med gitarren och ett TV-program om ansiktsoperationer på vanställda människor i tredje världen. Visserligen ett väldigt underhållande program men.. var var ni!? Jag lekte att återkomsten av vintertiden var något stort och speciellt att fira och att jag höll vaka. Det var inte så kul så det blir säkert ingen återkommande hyllning på samma sätt nästa år.
Gör inte så igen, snälla. Ge mig inte känslan av att vara den enda i hela landet som är vaken och uppe!
Jag och ett par nyfunna vänner hade en chattfest igår och då nämndes gruppen Gotthard som gamla gubbar när jag påstod att det är pojkar med förmåga att flörta upp vilken medelålders kvinna som helst. Jag kan ju egentligen inte ha en aning om hur och varför men jag vet åtminstone EN som skulle säga “Ja tack!” till den där sångaren.
Tro det eller ej, men jag skiter i vilket. Jag intresserar mig mest för deras musik och musikalitet. Deras låtar för tankarna till Europe, Scorpions, Bad Habit, Bon Jovi och alla andra 80-talsband med spandexbyxor, pudelfrisyr och osmakliga ryggmärken. Melodiös rock, snygga produktioner och fantastiska musiker är nyckelorden här.
Igår såg jag på Idol och enligt egen utsago skulle dom ha ett rocktema… då… men vafan! DETTA är rock. Tonårsidolerna har mycket kvar innan dom kan ta på sig att kalla sig artister. Det är allt jag har att säga om det.
För er normala, analoga människor som inte är intresserade av att läsa mina tankar om sociala media, marknadsföring, Twitter och gammelmedia har jag nu satt upp en ny blogg där jag tänker prata om just dom sakerna.
Surfa in på kärleksförklaringar till media om ni är intresserade. Annars stannar ni helt enkelt kvar här och läser om mina vardagliga tankar, bekymmer och skrapsår.
Jag har länge varit nyfiken på det här med sociala medier och hur stort det egentligen är i Sverige. En del människor försöker ge mig en känsla av att det ska vara enormt stort och slår ut traditionell marknadsföring när som helst. Det är inte så stort. Visst är fenomenet växande och på sikt lär det vara viktigt för traditionell media att vara på plan och visa framfötterna. Det börjar märkas redan nu med fallande annonsintäkter och förlorad upplaga hos många av Sveriges största tidningsförlag och har varit en synlig trend sedan ett par år tillbaka.
Enligt en undersökning jag fått tag på via Göteborgs Universitet gjord av Nordicom så visar siffrorna att inte mer än ca 19% av Sveriges befolkning mellan 9 och 79 år använder sig av sociala media en genomsnittlig dag och att det huvudsakligen är människor mellan 9 och 24 år som håller denna siffran uppe. Vi som är 25 till 44 år står för 18% av dessa 19% … Med sociala medier avses i undersökningen Messenger, socialt nätverk, community, diskussionsforum, chatgrupp eller blogg. Jag antar att Twitter inte är inkluderat här men det finns liknande undersökningar för Twitteranvändandet i världen.
“Närmare 20 procent läser dagstidningen på internet
Internetbarometern 2008 visar att andelen dagstidningsläsare på nätet raskt ökade från 6 procent 2002 till 15 procent 2006. Ökningstakten har dock avtagit och sedan 2007 är det oförändrat 17 procent som uppger att de läser någon dagstidning på nätet (se tabell 7). Morgontidningsläsningen på nätet låg på 6 procent både 2007 och 2008. Andelen som läst morgontidningen enbart på nätet är 3 procent 2008 (se figur 9).
Andelen som läst en kvällstidning på nätet har legat på 14 procent sedan 2006, 12 procent har läst kvällstidningen enbart på internet 2008 (se figur 8).”Källa: Nordicom-Sveriges internetbarometer 2008
Kvällstidningsläsandet på nätet är alltså inte heller det särdeles högt vilket jag tycker känns väldigt märkligt. Jag menar, nämn en arbetsplats som innehåller datorer där man inte någon gång under dagen går in på Aftonbladets hemsida för att få sig lite tabloidnyheter? Och att dagstidningsläsandet är så lågt som det är verkar skumt.
Jag är en stark förespråkare av nätet och sociala medier i marknadsföringssyfte men jag menar att hotet mot gammelmedia just nu bara är svagt synligt. I framtiden ett rejält hot. Frågan är då hur man ska få gemene man att anamma de sociala mediernas slagkraft? Vill folk verkligen ha marknadsföring överfört till sitt sociala liv på nätet? Kommunikation och transparens är bra och en verklig nyckeln till framgång på nätet för företag men vill folk i allmänhet verkligen ha det?
Ni som har skaffat er ett Twitterkonto t.ex. har säkert reagerat över hur svårt det är att följa en konversation på ett smidigt sätt. Det far igenom en massa budskap, megafoninlägg och man känner att det inte finns en möjlighet att hänga med i allt. Det är inte konstigt om man då skulle ge upp, logga ut och ta fram sin tidning igen. För mycket information gör ofta att hjärnan blockerar intaget och säger ifrån att den inte vill ha mer. Jag misstänker att det i framtiden kommer finnas tjänster som filtrerar väsentlig information för just mig. Som sorterar bort det jag inte vill läsa om, men då finns ju risken att jag inte får reda på sånt jag inte visste att jag ville ha reda på. Ja - det finns sådana tjänster redan idag men inte någon som är så användarvänlig att jag väljer den framför en tidning. Dessutom måste man aktivt följa ett twitterflöde vilket jag tvivlar på att den stora massan är beredd att göra. Anders Mildner har skrivet bra om detta.
Om man sedan kommer till det här med bloggare som många menar är framtidens journalister så är det inte mer än ca 7% av Sveriges befolkning som läser en blogg en genomsnittlig dag (finns att läsa om på sidan 34 i undersökningen). Det finns många bloggar som är väldigt intressanta och informativa. Som är snabba med att komma med nyheter långt innan etablerade tidningsbolag och det finns dom som är fyllda med intressant information riktad till läsare med specialintressen. Men det finns också ett oändligt antal fler som enbart är privata sfärer, som min egen, i vilka bloggaren hoppas på att någon ska fastna för vad man skriver. Bloggar som endast är besökta av närmaste vänskapskretsen. Ett problem som nyhetsbloggare har är att dom inte ger samma trygghetskänsla som hos traditionell media när man inte vet vem som skriver och vilken bakgrund han eller hon har. Vad står bloggaren för?
Detta är bara en liten reflektion från min sida och den är grundad på EN undersökning gjord 2009 och som avser 2008. Troligtvis har det hänt en del under den tiden men jag kan inte tänka mig att avvikelserna är så stora att informationen är irrelevant. Ta del av undersökningen och skapa er en egen bild av läget. Kom gärna med kommentarer om ni tycker jag far med osanning här eller om det finns något att tillägga.
Allt detta är skrivet med tidningsdöden i USA i åtanke och, som jag skrev i inledningen, fallande annonsintäkter och upplaga hos Svenska mediebolag. Vad kommer härnäst och hur gör vi det så bra som möjligt? NÄR ska man göra det och hur ändrar vi på människors medievanor? Det är trots allt så att även dagspress började lika underground och bespottat på - en gång för sådär 150 år sedan (det finns skrivet om det på nätet någonstans men jag kunde inte hitta det. Vet du var man kan hitta det så länka gärna).
Läs också Anders Mildners bloggar som är fantastiska i ämnet.
Jag måste erkänna en sak för er.
Jag sov till kvart i elva, gick upp och satte på kaffet. Bänkade mig framför den gamla godingen Cheers på TV med en god frukost och nu sitter jag och tittar på Stargate Atlantis utan några som helst intentioner till att ta itu med disken från igår, dammsugning, golvtorkning eller dammtorkning. Men vad ska Ni göra?? Nu ska jag ta en kopp kaffe till.. stoppa mig den som kan.
Jag hittade en gammal text på min förra blogg som jag gärna skulle vilja dela med mig av. Vet inte om den håller men för mig betyder den rätt så mycket.
------------------------------------------------------------------
Han sprang med sin nybyggda låda
En pojke så lycklig och stolt
Skyndade sig hem för att säga
”Se vad jag gjorde idag”
”En låda för alla små saker
som jag ville att ni skulle ha
En låda som rymmer så mycket
som gör så att allting blir bra.”
Framme vid dörren hör han rop hör han skrik
Mamma hon gråter igen.
Pappa förvandlas, är inte sig lik
”Vill inte han ska komma hem.”
Så han ser på sin nybyggda låda
Den som han byggt på och tänkt
”Att om jag ger denna till dom båda
Kan dom lägga sitt gräl just i den”
”Men dom bråkar ju alltid så mycket
Den är nog inte tillräckligt stor”
Så han sätter sig strax bakom dörren
Älskar sin far och sin mor
Innanför dörren hör han pappans ord
Dom som sticker som sårar och skär
”Det kvittar mig lika var ni flyttar och bor
Så länge det inte är här”
…så länge det inte är här…
Kinderna fylls utav tårar
Han tänker och undrar och ber
”Vad gör jag nu med min låda
Familjen finns inte mer…”
Allt han har kvar är ett tomt etui
Det var ingen som leende sa
Denna lägger vi sorgerna i
Så som han ville idag.
Presenten han fick var en pappa som gick
Han såg inte pojken som satt så svag
Strax bakom dörren med tårar i blick
som fyller nio idag…
---------------------------------------------------------------
Tillbaka till det här med sociala medier och marknadsföring via de nya kanalerna.
Förespråkarna talar om att skapa relationer till sina kunder (eller väljare om man är politiker) via kanaler som Twitter och Facebook. Man ska visa att man är en människa av kött och blod, skapa en personlig sfär och på så sätt stärka sitt varumärke. Som företagare eller politiker är det enligt den “nya” marknadsföringen viktigt att finnas på Twitter, Facebook och andra communitys där kunderna och väljarna rör sig. Man ska visa att man är en människa som handlar mat, byter blöjor, hämtar på dagis, festar med vännerna och är bakfull på söndagen utöver den information man kan ge om sina tjänster, ambitioner som politiskt parti och/eller om varorna man säljer.
Jag är skeptisk.
Min högst personliga åsikt är att jag skiter högaktningsfullt i om min radiohandlare ska ge blommor till sin fru på deras bröllopsdag enligt egen utsago på Twitter. Eller om Fredrik Reinfeldt “dricker lite rött tillhörande en fantastiskt god middag med Filippa”. Jag väljer inte Reinfeld för det som inte står i Moderaternas partiprogram utan för att han har politiska åsikter som skulle kunna vara mina. Jag köper min TV hos den handlaren som har just den jag vill ha, till rätt pris och som kan leverera i tid. Inte för att han är en människa på Twitter.
Som sagt, detta är ju som jag tänker och jag kan ju inte påstå att jag representerar resten av befolkningen (jag kanske är ute och reser här och har missuppfattat hela grejen). Dessutom undrar jag hur man som partiledare eller företagare ska hitta tid för att vara aktiv på de sociala nätverken. Sånt som en pressekreterare tidigare gjort ska alltså falla på en person som redan nu har häcken och kalendern fullbokad. Begär vi inte lite för mycket av dom nu? Mymlan menade att man ju kan ha Twitter med sig överallt i telefonen. I taxin, i väntan på annat och toaletten. Kom igen… vad säger ni om det?
Är det bara jag som tänker såhär? Vill marknadsförarna stärka ett varumärke genom att få konsumenterna att titta bort ifrån kärnverksamheten eller partiprogramet? Dessutom är Twitter uppbyggt så att man måste följa någon för att få reda på vad denne skriver. Säg att den du följer har ett par tusen följare. Din kommentar eller fråga till honom/henne faller lätt genom stolarna, du tycker det är nonchalans och arrogans och vips, du har hittat en anledning till att inte tycka om denna personen mer. Twitter kan alltså skapa ett agg mot personer du inte hyste agg mot tidigare.
Bloggar däremot, är en annan femma. Då har bloggaren tid att besvara kommentarer och man har en möjlighet att hänga med i konversationen på ett sätt som Twitter inte kan erbjuda.
Vad är dina tankar om detta?
p.s. jag gillar Twitter och använder det ofta för att hålla kontakt med vänner eller som förströelse när jag har lite för mycket tid över. Nu ska jag snart lämna detta ämnet för en stund och bli mer privat här på bloggen igen.
