Vännen

När barken lämnade trädet

var det som om inget vackert fanns

Och solens strålar brände sönder säden

månen skydde sin forna glans
Borta var vinden som lyfte våra vingar

och borta var allt som var bra

Borta var allt som du av dig tvingar

det var inget bra att ha
Och vänskapen som växte i myllan

den som gav oss kraft

Lägger jag försiktigt på sin plats i hyllan

för den är det vackraste vi haft
En dag kanske jag ger den åter

en dag kanske den blir stor

Vem vet, en dag kanske den kallar

och undrar var vi bor
Förundras inte över dom bittra orden käre vän

vinet och elden finns där alldeles säkert än

men barken har lämnat trädet

och trädet återvänder hem

Visa om morgonen

Jag såg daggen lyfta, vid halvfem eller så
och jag stod med ryggen tryggt mot ditt hus.
Jag tänkte lämna dig, och köra hem just då.
Fylld av tankar, och förnuft, fint som snus.

 Du vaknade när jag reste mig, precis när jag skulle gå.
Du frågade vart jag skulle men jag kunde inte berätta då.
"Men kom tillbaka snart", sa du. Jag älskar min vän.
"Jag lovar, sov du lite till, så kommer jag igen"

Jag såg solen stiga över träden
och klockan var fem
Vägen låg tom, våt och kall.
Jag ville inte hem.
Jag tänkte; det här är det vackraste jag någonsin sett
så vände jag mig om för att gå in igen.

Jag smög tyst, över det knarrande golvet
dagen var ny....

Du lyfte täcket och jag lade mig intill
Du kröp tätt inpå mig; håll om mig om du vill.
Jag la armen om dig och smekte ditt hår
du tog min hand och tiden var vår.